Igår var det den 29 April. Dagen då din begravning var. Den var så himla fin! Det var så vackert, alla fina blommor,ljus,rosor. Det var så perfekt! Det kunde inte blivit bättre mormor. Det som fattades var att du var där och såg det. Du hade blivit glad. Det vet jag att du hade blivit.

Jag önskar du vore här mormor, med mig. Din plats är här med oss. Men jag vet att vi möts en dag igen. Jag längtar efter den dagen. Den dagen då jag får krama dig igen, känna din lukt. Den dagen jag får berätta för dig hur mycket jag älskar dig och hur lycklig jag är över att ha dig som min mormor. Lova att vänta på mig.

Jag älskar dig, sov gott älskade mormor.
Jag saknar dig mer än någonsin

Idag är det 28 April, vilket betyder att det är Nationella i engelska i skolan. Är inte så nervös faktiskt, så det kommer nog gå bra. Efter det har vi kanske musik beroende på om vi ska ha det eller om vi slipper de, därefter matte sen åker jag hem till Södertälje.

Imorgon är det begravning för mormor. Känns lite sådär.. Det är väldigt jobbigt och jag är lite nervös inför mitt "tal" som jag ska hålla. Det känns bara fel att vi ska vara där för just de omständigheterna.. Mormor har ju sin plats här med oss... Men men, som min bror sa: Det är i såna här lägen man vet att det inte finns någon gud.

Försöker se framåt och tänka positivt. Men det är svårt, när saker är förändrade. Verkligheten hinner ikapp och då är man tillbaka på samma ruta igen. Men det är bara att ta en dag i taget.


Nej nu måste jag kila! Annars missar jag bussen.
Lycka till alla som ska skriva nationella idag.

Idag är det den 22 April. Tre veckor sen mormors bortgång,och en vecka kvar till begravningen. Det är jobbigt. Mina tankar de senaste veckorna har kretsat runt mormor. Det har blivit mycket bloggskrivande om henne men det är skönt att få skriva ut om saker och ting som händer. Sen om inte ni vill läsa är erat val. Mormor stod mig väldigt nära, likaså alla andra i min släkt. Därför har det blivit en väldigt stor grej av del hela.

Hur som helst, idag som jag skrev tidigare är det en vecka kvar till begravningen. Jag fick ett väldigt fint erbjudande/förfrågan av mina mostrar och mamma. De frågade mig om jag ville läsa upp en text från bloggen som jag skrivit om mormor, på begravningen. De sa att om jag inte ville läsa upp det kunde de be prästen göra det, men självklart så vill jag det, även om det är någonting som kommer att vara innerligt jobbigt. Jag vet att jag skulle ångra mig annars. Det är något jag har skrivit, och det har kommit från hjärtat så det skulle kännas fel om någon annan läser det istället för mig. Jag blev väldigt rörd över att de frågade mig om det, men samtidigt glad. Det kommer bli speciellt. Det kommer bli fint. Jag är nervös,men det kommer bli bra. 



Länk till texten jag ska läsa finns Här

Att gå förbi Hinseberg(kvinnofängelset) sent på kvällen är någonting jag ALDRIG NÅGONSIN MER kommer att göra!! Det är det mest läskiga jag någonsin har gjort.
Jag och jessica skulle på promenad runt Frövisjön. Helt plötsligt säger Jessica: Kommer inte vi gå förbi Hinseberg? Då blev jag livrädd. Så vi ringde Alex och bad honom komma. Sen begav vi oss för en promenad.

Men jag ångrar rätt starkt att vi gjorde det. Usch det var som att se ett fängelse man sett på film.. Sen att Alex skrämde upp mig gjorde ju inte saken ett dugg bättre!! Han sa b.la. : Tänk om någon rymmer nu när vi är här? , Tänk om någon står och tittar på oss nu?  Nej fy va elak han var! Jag gick och skakade och var verkligen livrädd. Han tvingade oss att gå till ingången,sen gick vi tillbaka. Och när vi har gått ett tag hör vi någon som låter som ett skrik. Det var rätt långt ifrån men både jessica och jag höll på att dö. Och att han en liten stund innan berättat att kvinnan som det stått om rätt mycket i tidningar och så som har mördat sina barn osv sitter på Hinseberg fick mitt hjärta att sätta sig i halsgropen. Så vi började gå snabbare.. Sen hörs det igen, tur att jag inte hörde det dock.. Då hade jag sprungit där ifrån.

Jag tror faktiskt att jag aldrig varit sådär rädd någonsin i mitt liv!
Så jag var tvungen att ringa mamma när jag kom hem. :(

Idag är det två veckor sen min mormor gick bort. Det känns fortfarande overkligt.. Jag vill inte tänka att det är sant. Men det är bara att acceptera. Det är otroligt svårt att förlora en så stark individ från sitt liv som hon var. Saker och ting som man jämt gjorde,som var en "tradition" kommer aldrig bli detsamma igen. Och vissa saker kommer inte ens genomföras igen. Det är hemskt,och jag hatar det så mycket.

Men jag vet att en dag ses vi igen,jag och mormor. 
Det är bara att hon väntar på mig på ett bättre ställe så länge..

Jag har märkt hur otroligt starka alla mina anhöriga är. Vi stöttar varandra oerhört mycket. Det är precis lika svårt för allihopa och det känns så bra att vi har varandra. Kommer det dagar som är jobbiga, så vet jag att jag kan höra av mig till vem som helst. Det känns bra.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig,mormor.


Nel mio cuore per sempre ♥

Varje dag är lika jobbig. Det känns som att mina drömmar just nu är bättre än verkligheten. Jag har fortfarande inte förstått riktigt att Mormor inte kommer finnas där som hon gjort förr. Det är alldeles för overkligt. Det känns som att jag inte har sörjt ordentligt och därför känns det fortfarande som att det inte är på riktigt. Hon stod oss så nära, hela släkten är så himla tighta att det alltid kommer fattas någon nu. Oavsett vilken tid på året det är. Midsommar kommer aldrig bli som förr,inte julen heller,min födelsedag.. ingenting kommer vara sig likt. Allt kommer bli förändrat. Det var mormor som höll ihop oss. Vad ska hända nu? Hoppas vi är tillräckligt kloka att leva vidare och inte låta våra släkttraditioner rinna ut i sanden..

Jag tror inte att jag har börjat bearbeta mormors bortgång än. Eller mer rätt sagt,jag vet det. Jag är inte redo. För när en person som varit en så stor del av ens liv,när en så pass viktig person försvinner, är det ofattbart. Jag vill inte släppa taget,inte riktigt än. Men jag har börjat förstå lite mer och mer för varje dag som går att saker och ting inte är som de ska vara.

Men jag får ta en dag i taget,precis som resten av mina anhöriga. Det är tur att vi har varandra och kan ta oss igenom det tillsammans. Tillsammans är vi starka.

15.45 den 1 April 2010 somnade du in. Min älskade,fina,underbaraste mormor. Det kommer aldrig bli detsamma utan dig. Aldrig någonsin. Det var inte din tid,inte än. Det gick alldeles för snabbt. Vad ska vi göra utan dig nu? Midsommar? Vi firade alltid midsommar hos dig. Det blev en tradition. Släkten samlades,åt mat,lekte lekar,skrattade och hade det roligt. Förra året blev sista gången.

Jag har minnen med dig. Fina minnen. Minnen som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Minnen som de gånger jag och Marie kom hem till dig och sov en vecka varje sommar när vi var mindre,de gånger man var hos dig och sprang ner i källaren och hämtade Bananer i Pyjamas-glassar efter maten,dina kåldolmar med sås och potatis som jag älskar,hur vi alltid spelade Fia med knuff,hur jag var,är och alltid kommer att vara din Ronja. Det är minnen som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat.

Hur ska det bli med våra födelsedagar? Min den 28 januari och din dagen efter. Vi firade alltid tillsammans om någon av oss fyllde jämnt eller bara för att vi ville. Nästa år hade blivit ett sådant år. Jag fyller 18 och du hade fyllt 75. Jag kommer fylla det året, och jag kommer fylla det dig dagen till ära. När man fyllde år fick man alltid en ros av dig. Så den dagen kommer jag köpa mig en ros,en ros som symboliserar dig.

Jag kom till sjukhuset lite efter tolv,och att sedan se hur snabbt du försämrades,minut efter minut var så himla hemskt. Det gjorde så ont i hjärtat.
Näst intill hela släkten var där. På sjukhuset. Du hade ett så enormt stöd ska du veta. Jag satt bredvid dig där du låg,min fina mormor. Fällde tusen tårar för dig,alla precis lika mycket värda. Att sitta där,hålla dig i handen och se dig ta dina sista andetag var bland det svåraste jag gått igenom. 

Du var,är och kommer alltid att vara så otroligt älskad.
Jag är obeskrivligt tacksam över den tid jag fick spendera med dig.
Du är min ängel nu mormor. Den vackraste av änglar i himlavalvet.
Men du har inte lämnat oss,du har bara gått lite i förväg.


Jag älskar dig,lova att du vakar över mig.
/då,nu och för alltid din Ronja

Mormor

Varje dag,varje timme,varje minut,varje sekund ägnar jag mina tankar åt dig.
Det är inte lätt att spela stark när insidan är hur svag som helst.
Man spelar stark,men tillslut krossas man totalt.
Jag är livrädd. Saker som det här existerar inte i min värld,trodde jag. 
Jag visste att någon gång skulle det komma,men jag vill inte inse. 
Man tar allting för givet och man inser inte vad som kan hända förrän det väl händer.

Jag har svårt för att hantera situationen.
Jag vet varken ut eller in. Men jag ska vara stark,eller hur som helst försöka.
Det finns fortfarande tid kvar. Tänka positivt även fast det är näst intill omöjligt.
Mitt hjärta sitter i halsgropen var eviga sekund.

Jag ska vara stark. För din skull. Du ska också vara stark.
Försök vara så stark du orkar.
Jag begär det inte,men försök bara. Varje sekund är värdefull.


Jag älskar dig,villkorslöst.

/ din ronja