Idag har jag en sån där jobbig dag. Trött, ledsen, tårfyllda ögon. Som våran "sjukvårdare på judogymnasiet sa till mig idag: bad kneeday. Allting känns så meningslöst och det känns som att mitt knä aldrig kommer bli bra. Jag vill kunna springa, flera kilometer, kunna vara med på skolidrotten (faktiskt), men mest av allt vill jag kunna köra judo. Jag får hela tiden tankar som: "Jag kommer aldrig kunna köra judo igen", "när mitt knä väl är läkt är det försent att träna judo", "tänk om mitt knä aldrig blir återställt?" Jag näst intill bryter ihop.. Det är så metalt jobbigt att jag knappt vet vad jag ska ta mig till. Alla dagar är självklart inte såhär, men väldigt många. Det har snart gått två månader sedan operationen men det känns som en evighet. Och tanken på att behöva vara ifrån judon i minst 6 månader till får mig snart att falla ihop.

Jag vill bara gråta ut allting, men jag kan inte. De gånger jag pratar med mina tränare om detta så är det alltid nära på att tårarna ska rinna, men jag är så himla feg att jag håller allting inne. Vissa kanske tycker att de här bara är trams, att varför skulle man bli ledsen för att inte kunna träna? Men om man har någonting man verkligen brinner för, någonting som man gjort varje dag en lång tid, och som får en att bli så himla glad så fort man får genomföra det, då vet man hur det känns om man sedan en dag blir tillsagd att man inte får göra det. Som i mitt fall t.ex av en skada. Det tar riktigt hårt ska ni veta. Man måste vara riktigt stark, men det är inte alltid som det håller. Man behöver stöd. Och självklart får jag det, och jag vet att jag kan gå till mina tränare för att prata om det behövs, men trots det så är det inte alltid det hjälper.

Den största rädslan jag har just nu är att jag aldrig kommer kunna köra judo igen. Trots att jag vet innerst inne att om jag bara gör rehaben som jag ska, och låter det ta sin tid så kommer jag snart vara uppe på mattan igen. Men jag måste lära mig, lära mig att acceptera att det tar tid. Utan att jag ens vet ordet av det så är jag snart ute och springer igen, uppe på judomattan och slänger skiten ur alla. När jag väl är där, ska ingenting få komma i vägen, då ska jag ge allt.


In Judo, as in life, when something blocks your path, step aside and move around it.