Idag mår jag tusen gånger bättre. Tack vare all min tid hos kuratorn, min närmare relation till familj och släkt, och att jag blev tillsammans med världens underbaraste kille som stöttat mig de dagar som jag haft det jobbigt, så mår jag idag bättre än aldrig förr.

Trots min knäskada (korsbandet gick av och jag fick genomgå operation, därav minst 9 månader rehabilitering) och jag inte kan träna judo, så mår jag ändå bra. Jag har fortfarande vissa dagar där jag mår dåligt, på grund av att jag inte kan träna. Jag älskar att träna judo, från att träna minst 6 ggr judo i veckan till att inte träna någon judo alls, det är riktigt svårt, och inte minst jobbigt. Men jag försöker att inte deppa ihop. Jag försöker se allting från den ljusa sidan. Fortsätter jag göra den rehabilitering som jag nu gör, lika bra som jag gjort de senaste månaderna så kommer jag snart bli fullt frisk och jag får börja träna igen. Jag har lovat mig själv att när jag får komma upp på judomattan igen så ska jag köra på. Jag ska bli lika bra som jag var innan, till och med bättre. Två år på judogymnasiet har passerat, och två år återstår.

Jag tog allting för givet förut. Jag gjorde ofta saker halvhjärtat. Judo, skola och jag tog inte vara på det jag hade. Men efter det jag har gått igenom försöker jag nu ta vara på allting bättre. Jag har lovat mig själv att mina sista två år på judogymnasiet ska bli de bästa, jag ska få bättre betyg än föregående år, jag ska kämpa med judon mer än jag gjort och jag ska ta vara på mina nära och kära bättre. Jag vet att vissa saker kommer bli tufft men jag ska kämpa. Mer än aldrig förr!