Idag mår jag bra. Det är över ett år och tre månader som mormor lämnade oss. Det var någonting som tog riktigt hårt på mig. Jag mådde väldigt dåligt flera månader. Det kändes som att jag föll in i ett djupt hål, och ju längre jag föll desto svårare var det att ta sig ut. Jag började prestera sämre i skolan, judon tog skada då jag inte hade någon vilja längre, jag gick och pratade hos kurator ett antal gånger och jag längtade bara hem i princip hela tiden. Det var en väldigt jobbig tid för mig och jag hade svårt att hantera det då jag aldrig innan hade förlorat en så nära person tidigare. Jag visste inte hur jag skulle agera.

Älskling, hur kan en person vara så betydelsefull för en, som du är för mig? Vid det här laget borde du veta att du är den person som jag värdesätter mest nu och att vara ifrån dig känns alltid lika tungt, även om det bara är för några timmar. Den 10 december 2010 var och är fortfarande en av de bästa dagarna i mitt liv, utan tvekan. För mig är du lycka och du har gjort mitt liv så mycket bättre. Varje dag som jag spenderar med dig är guldvärd och jag skulle inte byta det mot någonting annat i världen. Och det är sanning. För varje dag som går, varje timme, minut & sekund som passerar blir mina känslor för dig bara starkare och starkare och det känns så himla bra. Det finns bara en för mig, och det kommer alltid vara du. Jag älskar sättet som du ser på mig, sättet hur du kramar mig, sättet hur du rör vid mig, sättet hur du försöker få mig glad om jag är sur. Jag älskar varje del av dig. Visst har båda sina brister, men det är sådant som vi får jobba på tillsammans. Jag är din så länge du vill ha mig och jag hoppas det är så länge som det bara går, för utan dig är jag ingenting. Jag finns alltid för dig, tveklöst. Du är min andra halva, den bra halvan av mig. Du får mig alltid på bra humör, och med alla dina fina ord som jag får höra gör att jag känner mig uppskattad. Du är bäst, på alla möjliga sätt. 
Oavsett hur många texter jag skriver om dig kommer du aldrig förstå din betydelse för mig. Från hjärtat till tankar, från tankar till ord. Varje litet ord som skrivs i denna text är skrivet från hjärtat. Och du är så mycket mer än bara en person i mängden,
för kom ihåg; för mig är du allt.

Jag kommer för alltid vara dig evigt tacksam, du visade mig innebörden av ordet kärlek.

Jag saknar min pojke alldeles för mycket; du får mer än gärna komma hem nu!
Jag behöver dig

Jag är nog jordens lyckligaste människa. Vet ni varför? För att jag har världens finaste pojkvän. Allting med denna människa är underbart och han har nog den vackraste själen jag vet. När jag tänker efter, så kan jag knappt själv förstå hur lycklig lottad jag är. Varje sekund med Christoffer är guld värd och jag uppskattar all den tid som jag får vara med honom. Med ett enda leende, ett litet sms, ett telefonsamtal där jag får höra hans röst (trots att jag tycker det är obehagligt att prata i telefon) kan han göra min dag. Det är inte mycket han behöver göra för att få mig glad. Bara att veta att han är min får mitt hjärta att slå dubbla slag. Att vara i hans närhet känns underbart. Och när jag inte är med honom, så känner jag en enorm saknad. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka på honom, även i de stunder då vi är med varandra. Är det inte fantastiskt hur mycket tid man kan lägga ner på en människa med att bara tänka på den?  
Christoffer får mig alltid att känna mig trygg och jag har alltid roligt i hans närhet. Han får mig alltid att skratta! I början kände jag lite tveksamhet inför oss och det vi nu har efter tidigare saker som hänt, men nu har det byggts upp till något riktigt fint, och jag värdesätter det otroligt mycket. Jag är verkligen glad att jag vågade ge det en chans. Är det inte fascinerande hur en person som en gång i tiden bara var en person i mängden, helt plötsligt betyder mer än vad ord kan förklara? Jag menar, känslan jag får i kropp och själ när jag spenderar tid med honom, är obeskrivlig. Man kan inte föreställa sig den om man inte själv har upplevt den. Just nu, har jag svårt att tänka mig in i situationen där jag inte har honom i mitt liv och jag tänker inte ens försöka mig på den tanken igen. Istället ska jag ska fortsätta att ta vara på varje sekund.
Folk säger jämt och ständigt "Jag har aldrig känt såhär för någon" och det ligger någonting i den meningen. Det jag känner för Christoffer har jag aldrig känt för en människa förut, och det känns bättre än vad jag kunnat föreställa mig. Det känns så äkta och jag mår så himla bra. Och jag vet inte vem jag ska tacka, men jag är evigt tacksam över att få vara en del i hans liv.

Det vi har, har gjort mig till en bättre person och jag har lärt mig en hel del. Inte bara om mig själv, utan om att man ska ta vara på vad man har och att man aldrig ska sluta hoppas. För det gjorde aldrig jag, och se nu; Jag är lyckligare än aldrig förr!

Jag älskar dig min ögonsten!