Hej finaste ni som tar er tid att läsa min blogg! Hur mår ni? Själv mår jag fint!

Igår var det tävling i Haninge. Första tävlingen för mig efter sommarlovet. Junior Swedish Open. Det var sammanlagt 10 nationer med i tävlingen. Så det var rätt mycket folk. Och det gick förvånadsvärt bra för mig. Vi var 16 stycken i min viktklass. Jag fick köra fyra matcher, varav jag vann tre av dom och förlorade en. Och det resulterade i en bronsmedalj! Jag är riktigt glad för jag trodde verkligen inte att det skulle gå så bra för mig.

Jag antar att det är all slit,mina nya mål och att jag börjat köra bättre på träningarna som börjar visa sig och ge resultat nu. Det känns bra, och såhär ska det fortsätta!

Nu sitter jag med en kopp te och tittar på Jakten på lycka som går på Tv3. Mysigt värre!

Allt börjar gå mot bättre tider nu. Har tänkt rätt mycket på senaste tiden, pratat med lite olika personer. Har hamnat i en toppenklass. Träningen börjar ordna sig riktigt bra, jag börjar må och hantera allting bättre. Men det är lång väg kvar. Men hur som helst så kommer allting bli bra. Klarar inte det utan mina närmsta, tack till er. Ni vet vilka ni är!

Jag har haft möte med min tränare och vi har lagt upp massa mål. Riktigt tufft, men det är bara att kämpa på. Och jag måste faktiskt säga att jag är riktigt taggad! Känns superskönt att börja komma in på rätt spår igen.

Just nu sitter jag och tittar på Idol. Älskar verkligen det! Sitter även och pluggar lite franska och psykologi. Har läxförhör imorgon.

Nu ska jag fortsätta titta på Idol.

PUSS!

På senaste tiden har jag kommit på mig själv. Jag utesluter en hel del saker för jag tror att allting blir så mycket bättre. Men i själva fallet så är det inte så. Jag gräver ner mig i en mörkt hål. Och ju djupare jag kommer desto svårare är det att ta mig därifrån. Det påverkar skolan, det påverkar judon. Och det påverkar även mina vänner. Men jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig därifrån. Jag känner mig så bekväm i den situationen, för då behöver jag inte dölja något. Jag kan vara mig själv utan att någon annan ser det. Jag trivs där, för där är allting som vanligt. Jag klandrar mig själv. Hela tiden, varje dag. Jag klandrar mig själv för att jag inte tog vara på tiden då mormor fanns hos oss.

Ofta vaknar jag gråtandes. Livrädd. Jag drömmer ofta drömmar där mormor är med. Vissa gånger kan jag somna om, men ibland kan jag inte det. Jag kan ligga vaken halva natten och bara låta tankarna flöda.

Men i hjärtat har jag gömt mina allra finaste minnen. Dom minnen jag värdesätter mest. Och där kommer dom alltid finnas kvar. Oavsett vad som än händer. När jag känner att allting håller på att rasa ihop, tar jag fram dom minnena. Och allting blir genast så mycket bättre.