Precis som jag skrev i tidigare inlägg så var jag vid Minneslunden och la en ros för mormor. Vi var rätt många från släkten men ändå inte alla. Hur som helst, det var mycket blandade känslor. Jag inser nog varje dag mer och mer att jag aldrig kommer få se mormor igen. Jag kommer aldrig få höra hennes röst, aldrig mer krama henne, aldrig mer få höra hur stolt hon är över mig.. Men det som känns mest är att jag aldrig mer kommer få säga till henne hur mycket jag älskar henne och hur glad jag är över att ha henne i mitt liv. Att hon är den bästa mormor man någonsin kan tänka sig. Det känns, och det gör så fruktansvärt ont.

Vissa dagar är jobbigare än andra. Det kommer dagar då allting känns extra jobbigt. De dagar då jag bara vill ta bussen till Rosenlund, trippa in i mormors lilla lya och prata ut med henne om allting..precis som vi gjorde ett par gånger. Jag kunde åka dit runt tolv på dagen, vara där hela dagen, äta middag och sedan på kvällen drack vi en kopp te och pratade om allting mellan himmel och jord. Hon frågade mig jämt om jag hade hittat mig någon snygging som jag hade fastnat för.. Ena gången fanns det ingen, och andra gången så hade jag någon. Då sa hon: "Är han snygg? När ska du komma hit med honom då? Du måste ju ta med honom så jag får godkänna han." Jag visste att jag kunde prata med henne om killar. Det kändes så bra. Det var så kul. För man kunde verkligen prata med henne om allt.
Hon brukade även berätta saker om från när hon var ung. Och det var alltid lika intressant att lyssna på det hon berättade. Hon var bland en av de starkaste människor jag känt, och jag såg upp till henne.

Sådana saker kommer jag alltid bära med mig. Hon fick mig alltid att känna att jag verkligen var värd någonting. Hon berättade för mig ett flertal gånger hur stolt jag gjort henne. Varje gång jag varit på tävling och skickade ett sms till henne om hur det hade gått, oavsett om jag hade tagit medalj eller inte så sa hon: "Du är så duktig och jag är så stolt över dig. Jag älskar dig,kramar mormor."  Varje gång jag fick ett sånt sms byggdes mitt självförtroende upp ett snäpp högre. För att jag visste att hon menade det. Varenda litet ord. 

De dagar jag känner att allting är jobbigt, och att ingenting går min väg tänker jag på mormor extra mycket. Jag tar fram de som jag har undangömt för alla andra. Det som jag har i hjärtat. De minnen som jag har tillsammans med henne. Och precis det som ja skrev innan, de ord som hon alltid sa när hon skulle berätta hur stolt hon var över mig. Och plötsligt så känns allting så mycket bättre.


because the greatest memories last forever.