-

Huvudet bara snurrar,är bedövad av känslan.

Vad gör man när man är vilsen och inte vet vad man ska göra? Jag känner mig så osäker. Varje sekund, varje timme, varje dag och varje månad ägnar jag mina tankar att tänka på mormor. Jag känner skuld. Skuld för att jag inte lät mig spendera mer tid med henne innan hon gick bort. Tankarna blir bara fler och fler. Och mitt i allt kommer skolan, judo och en hel del annat upp. Jag vet inte om jag klarar det här. Hur ska jag hantera det? Allt känns så fruktansvärt svårt.

Det kommer perioder då jag sjunker in i min egna lilla värld. Jag blir helt frånvarande från omvärlden och jag låter bara mig fångas av mina drömmar. Där allting är så mycket bättre. Där allt är som det ska vara. Där jag slipper låtsas. Bakom dessa leenden döljer sig smärta och sorg.

På senaste tiden har jag kommit på mig själv. Jag utesluter en hel del saker för jag tror att allting blir så mycket bättre. Men i själva fallet så är det inte så. Jag gräver ner mig i en mörkt hål. Och ju djupare jag kommer desto svårare är det att ta mig därifrån. Det påverkar skolan, det påverkar judon. Och det påverkar även mina vänner. Men jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig därifrån. Jag känner mig så bekväm i den situationen, för då behöver jag inte dölja något. Jag kan vara mig själv utan att någon annan ser det. Jag trivs där, för där är allting som vanligt. Jag klandrar mig själv. Hela tiden, varje dag. Jag klandrar mig själv för att jag inte tog vara på tiden då mormor fanns hos oss.

Ofta vaknar jag gråtandes. Livrädd. Jag drömmer ofta drömmar där mormor är med. Vissa gånger kan jag somna om, men ibland kan jag inte det. Jag kan ligga vaken halva natten och bara låta tankarna flöda.

Men i hjärtat har jag gömt mina allra finaste minnen. Dom minnen jag värdesätter mest. Och där kommer dom alltid finnas kvar. Oavsett vad som än händer. När jag känner att allting håller på att rasa ihop, tar jag fram dom minnena. Och allting blir genast så mycket bättre.

Because only the greatest memories last forever

2010-09-03 @ 21:25:50 life of s Permalink

Kommentarer

Postat av: Emelie

Gumman! Du är stark. Jag vet hur det är jag tänker likadant ibland och hamnar också i mina perioder. Men jag finns här, hela släkten finns här! Jag vet att det är svårt, men lev på minnerna och tänk på dom med ett leende. Efter mörker kommer det solsken sägs det. Ibland känns det inte så. Vill du gråta - gråt. Men tillåt dig själv att även skratta och ha kul. Kom ihåg, du har en släkt och vi älskar dig! <3

2010-09-06 @ 01:30:38
URL: http://lindholmaren.blogg.se/

Postat av: Kusin V

Om jag va hos dig eller om jag hade kunnat åka till dig, så skulle jag ge dig en STOR KRAM. <3 Säger som Emelie: Du är stark, och vi finns här för dig. Alla i släkten finns för varandra. Vi är en STARK släkt. Kommer tårarna så låt dom bara rinna, för det kan behövas. Men glöm inte att skratta och ha kul för det behöver man också. Älskar dig gumman! Finns här för dig, det vet du hoppas jag.. <3

Kramar <3

2010-09-08 @ 21:31:12

Postat av: Sabrina

sv till vivi: Tack kusin! Ja absolut, jag håller med dig fullt ut. Det ska jag komma ihåg. Älskar dig med! Ja det vet jag <3 Kramar

2010-09-08 @ 22:39:10
URL: http://sabrinaks.blogg.se/

Postat av: Marie

Det är minnena som vi spar långt in i hjärtat som gör att de vi saknar fortfarande finns med oss..

Det finns dagar som är så mörka att man har svårt att se att längre fram..så finns det ett ljus..

Det tar tid och man måste få låta det ta den tid som behövs..

För sen kommer de ljusa dagarna då man kan se tillbaka och uppskatta den tid man ändå fick.. den tid då de man saknar förgyllde ens dagar..

<3

2010-09-15 @ 16:50:10

Postat av: Sabrina

sv till kusin Marie: Håller med. Det är bara att se framåt. Allt tar tid, det är bara så det är. Men det blir bra med tiden. <3

2010-09-16 @ 22:00:14
URL: http://sabrinaks.blogg.se/

Trackback