Varje dag är lika jobbig. Det känns som att mina drömmar just nu är bättre än verkligheten. Jag har fortfarande inte förstått riktigt att Mormor inte kommer finnas där som hon gjort förr. Det är alldeles för overkligt. Det känns som att jag inte har sörjt ordentligt och därför känns det fortfarande som att det inte är på riktigt. Hon stod oss så nära, hela släkten är så himla tighta att det alltid kommer fattas någon nu. Oavsett vilken tid på året det är. Midsommar kommer aldrig bli som förr,inte julen heller,min födelsedag.. ingenting kommer vara sig likt. Allt kommer bli förändrat. Det var mormor som höll ihop oss. Vad ska hända nu? Hoppas vi är tillräckligt kloka att leva vidare och inte låta våra släkttraditioner rinna ut i sanden..

Jag tror inte att jag har börjat bearbeta mormors bortgång än. Eller mer rätt sagt,jag vet det. Jag är inte redo. För när en person som varit en så stor del av ens liv,när en så pass viktig person försvinner, är det ofattbart. Jag vill inte släppa taget,inte riktigt än. Men jag har börjat förstå lite mer och mer för varje dag som går att saker och ting inte är som de ska vara.

Men jag får ta en dag i taget,precis som resten av mina anhöriga. Det är tur att vi har varandra och kan ta oss igenom det tillsammans. Tillsammans är vi starka.